I över 10 år har vi haft äran att få besöka Richards dal i Wisconsin. Vi har lärt oss alla stigar, fått fälla och släppa otaliga hjortar. Fantastiska middagar, nya vänner, minnen för livet.

2017

Info om Deercamp 2017 kommer inom kort.

2016

Självklart var vi lite nervösa när Richard för första gången släppte in nya gäster under vår deercamp. Skulle dom älska stugan och dalen lika mycket som oss? Valet föll på Nicklas Rudsten, en stabil norrlänning från Ö-vik. Det visade sig vara en perfekt gäst att bli en del av jaktlaget och här följer hans intryck från sin resa.

-Hej Niklas! Välkommen hem till Sverige igen. Du har nu lyckats smälta de första intrycken från din första bågjaktsresa. Hur var det?

-Oj, var ska jag börja? Har drömt om att få komma iväg på en bågjaktsresa i så många år. Har övat hemma på gården och drömt mig bort. När jag fick vetskap att det fanns en plats ledig så var valet enkelt. Jag drar!

-Ett ord som ofta förekom inför resan från Gabbe och Linus var ”magiskt”. Kan bara hålla med. Hade självklart en hel del förväntningar över stället. När vi lämnade staden Madison och kom ut på Wisconsins landsbygd förstod jag fort att det var bra jakt. Brutet jordbrukslandskap, främst majs, med kullar överallt täckt av lövskog. Snacket i bilen handlar mycket om hur jakten går till och förstår att det finns mycket erfarenhet hos Gabbe och Linus Resan fortsätter och när vi lämnar den lilla landsvägen och svänger in på en grusväg förstår jag att vi är nära. Vi slingrar oss vidare och en stor dal öppnar upp sig, bakom oss försvinner husen. Så längst in ser jag den, stugan. Känns som en dröm! Marken fullkomligt vibrerar jakt. Man ÄR på jaktmarken…

-Hur var jakten?

-Som jakt, fast bättre. Jag valde veckan som kallas ”peak rut”, högbrunst på svenska. Då ska hjortarna vara som galnast och det springs i skogen ordentligt när hjortarna letar hindar. Detta år var det dock oerhört varmt, vi pratar svenskt sommarväder i november. Majsen stod kvar och det gjorde att djuren gärna höll sig där. Många observationer av hjortar gjordes de första dagarna men ingen kom nära för bågen. Sen var det som att vända på ett mynt. En natt av kyla och skogen exploderade. Den morgonen hade vi totalt 6 hjortar framme på olika pass och jag förstod direkt vad brunst var. Hjortarna går med näsan i backen och verkar inte tänka på annat än hindar. Sen var det bara att vänta på sin chans…

-Innan du berättar om jaktlyckan, hur var jakten upplagd?

-Det är ju jakt från träd i diverse stands som gäller. Gabbe och Linus har genom året tagit fram många heta ställen och jag märkte att dom planerat väl inför första gästerna. Det finns bara generalpass känns det som. Dalgången har två kammar, högst uppe på dom var det oerhört fint att sitta men jag satt även mot sluttningarna. Sen är det ju slumpen som avgör vilket stand som smäller bäst ena dagen. För mig var det jakt varje dag. Upp tidigt innan solen gått upp och satt så länge jag kände för det. Gick även ut någon timme efter lunch. Kvällarna var mest spännande. Ca 1 timme innan solnedgång är man på helspänn.

Primärt var det ju jakt på vitsvanshjort och en hjort och en hind ingick i priset. Men jag såg även kalkon, tvättbjörn och djuret som man alltid tror är monsterbocken, ekorren :-)! Hörde också prärivargar runt oss men fick inte syn på någon.

-Så, tillbaka till jaktlyckan. Hur gick det?

-Den som väntar på något gott… Efter fyra dagars jakt och märkbart mer rörelse i skogen valde jag standet ”Fenceline”. Högst upp på en av kullarna, precis vid ett gammalt taggtrådsstaket. Spåren hade funnits där hela veckan. Färska skrapor och vi hade sett både hjortar och hindar i området. Från ingenstans så dyker den upp. En mindre bock med näsan i marken. Jag förstår att detta är min möjlighet. Den glider upp från backen och sneddar ifrån mig i perfekt vind. På ca 20 meters avstånd ställer den sig på perfekt bredsida. Jag släpper pilen… Linus satt på ”Fenceline 2” och han ville att jag skulle ropa till om jag sköt. Jag skrek istället! Att få möjlighet att komma så nära ett djur och helt på djurets villkor få fälla det, gav en enorm glädje! Linus dök upp bakom mig efter fem minuter och vi spårade hjorten. Lite för lite blod så vi beslöt att ta middag innan vi gick vidare. Efter middagen blev det ett kortare sök innan jag kunde sätta mig vid mitt första fällda djur med pilbåge.

-Det känns som jakten var bra, men du återkommer mycket till helheten?

-Ja, jag förstod efter konversationerna i Sverige att jag skulle med på ”deercamp”. För en svensk älgjägare så kunde man ju ana vad dom mena. Men det här var så annorlunda. Man umgås så tätt under hela veckan. Träffar massa nytt folk, hjortjakten är ju oerhört stor i USA. Ett av mina starkaste minnen är andra kvällen. Grabbarna säger att det kommer över några polare. Efter jakten ramlar det in massa folk, ställer upp 6-pack öl, hjälper till att laga mat (hjortbiff, nyss skjuten i dalen av Gabbe), några börjar spela biljard. Man är en i gänget. Utflykterna till dom lokala barerna, jakthistorierna framför den öppna elden. Å så Richard förstås…

-Richard ja, ägaren till stugan och dalen. Hur känner du inför honom?

-Svårt att hitta härligare man. Unik person. Jag menar, bara att komma på idén att bygga en timmerstuga med endast häst och motorsåg som hjälpmedel. Han var så oerhört gästvänlig, enkel att lära känna, erfaren med kunskapen om marken. Anekdoter man knappt kan tro på.Kom dit och träffade en okänd amerikan, åkte hem med en vän för livet.

-Skulle du rekommendera den här resan?

-Gissa en gång, säger Nicklas med ett leende på läpparna. Det finns säkert större hjortar att fälla i USA. Men att få vara en del av Deercamp och bli en av gänget ger så många mer minnen enligt min åsikt. Gabbe och Linus gjorde verkligen allt för att min resa skulle bli så bra som möjligt. Allt från hämtningen i Madison till jakt, måltider och umgänge. Jag har redan planerat att komma tillbaka, det kanske räcker som svar.